Jag lyssnade på den här idag: Samtal om livet.
Ett par som flyttat från Helsingfors till Jakobstad för att kunna leva ett "friare" liv med mindre bostadslån och mer valfrihet vad gäller jobb. Intressant tanke.
Men det som slog mig var att en av kvinnorna hade stora hälsoproblem och höll dem i skick tackvare kortison. Jag tyckte symptomen lät väldigt bekanta från vad jag läst om "leaky gut" eller keliaki. Undrar om hon skulle ha nytta av att gå på GAPS-dieten för att återfå sin maghälsa eller kanske paleo? Skulle jag vara i den där situationen, med en så där skör hälsa så skulle jag inte tveka. Varför äta massa mediciner om en kostomställning kan fixa problemen?
Thursday, April 26, 2012
Tuesday, April 24, 2012
Hållbarhet i min värld
Jag har tydligen börjat se världen från ett uppochnervänt perspektiv. Först det här med feminismen och nu över till en annan hjärtefråga: hållbar livsstil. Det kniper i magen på mig då jag tittar på vårt samhälle idag. Över allt tutas det ur hur viktigt det är med hållbar utveckling men mina iakttagelser bekräftar det motsatta. Hur kan vi leva hållbart under rådande samhällsstruktur? Det är ju rena rama omöjligheten. Samhället är uppbyggt så att vi kör bilar, åker bussar, köper mat som producerats långt borta, förbrukar el från ohållbara källor, kyler ner maten med denna el, hettar upp maten med denna el...etc, etc, etc. Listan skulle kunna vara hur lång som helst. Säg mig den som kan leva ett med naturen i dagens Finland. Trots alla nya subkulturer av ekofreaks, rawfood-ätare, veganer och trädkramare så är jag ganska så övertygad om att inte en enda av dem vet hur deras val i vardagen påverkar naturen och människor på andra sidan klotet.
Globaliseringen är nästan komplett, varor forslas från ena sidan av världen till den andra, för att sedan paketeras om och skickas tillbaka till ursprungslandet för försäljningen. Från ett rationellt perspektiv (jag bortser nu från den rationella monetära aspekten) ser hela världsmarknaden helt absurd ut!Och på grund av den här globala marknaden blir ensidig storskalighet vårt naturliga val framom differentierad småskalighet. Det värsta är att den här galenskapen inte alls begränsas till bara ett land, nej den är ju precis som ordet antyder: global.
För att uppnå någonsorts hållbarhet i vårt leverne så måste vi tänka om. Men hur gör man det då? Det är en fråga jag ställer mig dag ut och dag in och ju mer jag tänker på det destu mer övertygad är jag om att vi är inne på helt fel spår. Hållbarhet handlar inte om att måla ohållbara aktiviteter gröna. Hållbarhet handlar om att förvalta vårt naturarv för framtida generationer. För att inte riskera att bli alltför luddig i mina argument kommer här en praktisk redogörelse för vad detta egentligen innebär.
Om vi ska ha kvar en planet att leva på så är det dags att börja tänka i nya banor, och det snabbt. Politikerna pratar om ekonomisk tillväxt, skapa arbeten, få bukt med arbetslösheten, utbilda den urbana befolkningen för nya urbana uppgifter. Nej, tänk om. Hållbarheten ligger inte i städerna. Hållbarhet kan vi endast uppnå genom att befolka landsbydgen igen och börja producera vår egen organiskt odlade mat. Vi har under de senaste 50 åren avbefolkat landsbygden och det lilla som finns kvar av vårt jordbrukarsamhälle (en gång med syfte att hålla Finland självförsörjande) går runt pga EU-stöd. Vi odlar sockerbetor och vete på stora fält då vi istället borde odla mat som på riktigt mättar våra magar. Men hur kan vi göra det när jordbrukaryrket är av den utrotningshotade sorten.
Det talas om sjuköterbristen, rörenoveringsexpertsbristen, läkarbristen men hur är det med jordbrukarbristen? Herre min je, vad har världens bästa utbildning gjort till vår befolkning? Kunskapen om hur man brukar jord på ett hållbart sätt har länge varit på väg ner i graven med den äldre generationen. De yngre generationerna har lärt sig att med en högskoleexamen kommer livet att gå som en dans. Men för att leva behöver vi först och främst mat, sedan om det blir tid, kraft och energi över, kan vi satsa på något annat (hållbart).
Med detta avslutar jag med att säga: POLITIKER VAKNA UPP! Börja jobba på förutsättningar för befolkningen att flytta ut till landet och satsa på ekologiskt jordbruk. Istället för meningslösa arbetslöshetskurser i export-assistent-kunskap, borde man satsa på kunskap om jordbruk och boskapskötsel. Istället för EU-stöd och restriktioner borde jordbruksministeriet se till att småskalig ekologiskt odlad mat kanaliseras på bästa hållbara sätt till städerna.
Endast på det sättet, gott folk, kan vi tala om en utveckling mot ett hållbarare samhälle.
Globaliseringen är nästan komplett, varor forslas från ena sidan av världen till den andra, för att sedan paketeras om och skickas tillbaka till ursprungslandet för försäljningen. Från ett rationellt perspektiv (jag bortser nu från den rationella monetära aspekten) ser hela världsmarknaden helt absurd ut!Och på grund av den här globala marknaden blir ensidig storskalighet vårt naturliga val framom differentierad småskalighet. Det värsta är att den här galenskapen inte alls begränsas till bara ett land, nej den är ju precis som ordet antyder: global.
För att uppnå någonsorts hållbarhet i vårt leverne så måste vi tänka om. Men hur gör man det då? Det är en fråga jag ställer mig dag ut och dag in och ju mer jag tänker på det destu mer övertygad är jag om att vi är inne på helt fel spår. Hållbarhet handlar inte om att måla ohållbara aktiviteter gröna. Hållbarhet handlar om att förvalta vårt naturarv för framtida generationer. För att inte riskera att bli alltför luddig i mina argument kommer här en praktisk redogörelse för vad detta egentligen innebär.
Om vi ska ha kvar en planet att leva på så är det dags att börja tänka i nya banor, och det snabbt. Politikerna pratar om ekonomisk tillväxt, skapa arbeten, få bukt med arbetslösheten, utbilda den urbana befolkningen för nya urbana uppgifter. Nej, tänk om. Hållbarheten ligger inte i städerna. Hållbarhet kan vi endast uppnå genom att befolka landsbydgen igen och börja producera vår egen organiskt odlade mat. Vi har under de senaste 50 åren avbefolkat landsbygden och det lilla som finns kvar av vårt jordbrukarsamhälle (en gång med syfte att hålla Finland självförsörjande) går runt pga EU-stöd. Vi odlar sockerbetor och vete på stora fält då vi istället borde odla mat som på riktigt mättar våra magar. Men hur kan vi göra det när jordbrukaryrket är av den utrotningshotade sorten.
Det talas om sjuköterbristen, rörenoveringsexpertsbristen, läkarbristen men hur är det med jordbrukarbristen? Herre min je, vad har världens bästa utbildning gjort till vår befolkning? Kunskapen om hur man brukar jord på ett hållbart sätt har länge varit på väg ner i graven med den äldre generationen. De yngre generationerna har lärt sig att med en högskoleexamen kommer livet att gå som en dans. Men för att leva behöver vi först och främst mat, sedan om det blir tid, kraft och energi över, kan vi satsa på något annat (hållbart).
Med detta avslutar jag med att säga: POLITIKER VAKNA UPP! Börja jobba på förutsättningar för befolkningen att flytta ut till landet och satsa på ekologiskt jordbruk. Istället för meningslösa arbetslöshetskurser i export-assistent-kunskap, borde man satsa på kunskap om jordbruk och boskapskötsel. Istället för EU-stöd och restriktioner borde jordbruksministeriet se till att småskalig ekologiskt odlad mat kanaliseras på bästa hållbara sätt till städerna.
Endast på det sättet, gott folk, kan vi tala om en utveckling mot ett hållbarare samhälle.
Saturday, April 21, 2012
Feministen talar ut.
Länge har jag gått omkring och tänkt på det här.
Nu är det så att vi kvinnor blivit grundligt lurade. Jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på. Lättast skulle det ju vara att (som vanligt) skylla på männen men i det här fallet verkar det nästan som om vi har oss själva att skylla. Det jag kommer att skriva nu är något som skulle ha varit otänkbart för mig ännu för två år sedan. De som känner mig vet att jag är en sann kvinnosakskämpe, feminist ut i fingerspetsarna, jämlikhetens starkaste förespråkare. Men ändå har jag kommit fram till att feminismen haltar. Inte på grund av glastak, löneskillnader och omjämlikhet i hemmet. Nej, den haltar för p.g.a. vårt eviga stret mot en jämlikare värld är vi på god väg att inte bara förstöra vår barns hälsa men även deras framtida inställning till mat och hushåll.
Okej, tanken var fin. Vi kvinnor skulle bli självständiga, ut och förtjäna vårt eget uppehälle och männen skulle hjälpa till hemma. Fifty-fifty var det sagt. Men det funkade visst inte riktigt? Vi blev självständiga, jo. Vi kom oss ut i arbetslivet. Och fast vårt uppehälle kanske inte nått männens dito så har vi ändå kommit en lång väg i jämställdhetens namn de senaste 40 åren. Men hoppsan, vad hände med hemmet? Visst, männen började hjälpa till. Dammsugning, tvättning, matlagning - man som kvinna, vi hjälps åt, så gott det går. Men kvinnans frammarsch i arbetslivet utanför hemmets gränser har också ackompanjerats av en extern hjälpande hand. Och nu talar jag inte om pigor eller skatteavdrag för hushållsarbeten. Nej den hjälpande handen heter matindustrin. Matindustrin har sett till att alla dessa ambitiösa morsor kunna satsa fullt ut på sitt jobb men ändå ha mat på bordet varje kväll.
Jag var till frissan idag. Frisören, en ung tjej på 20 år, berättade att hon och hennes bror vuxit upp på mikromat (vi kom in på temat mat för jag berättade att mitt hår förändrats med mina förändrade matvanor). Hennes föräldrar reste så mycket i jobbet att de fick klara sig själva på kvällarna och oftast blev det mikromat till middag. Nu vid 20 års ålder har hon insett att hennes kropp inte klarar av socker och mjöl och det har fått henne att lära sig laga mat från grunden. Hon sa skämtsamt att om det skulle bli krig nu skulle inte många av hennes vänner ha en aning om hur man gör mat för "de vet bara hur man trycker på mikron". Det stämmer överens med dagens avsnitt av Familjeliv (genialiskt som vanligt, lyssna här: Familjeliv 21.04), där det berättas att de som är födda på 80-talet inte lärt sig hur man lagar mat för det har aldrig lagats mycket mat hemma hos dem. Skrämmande!
Var det faktiskt det här vi ville med jämlikheten? På min metodologi-kurs som behandlade feminismen som forskningsmetod den här veckan fick vi veta att ett av feminsismens syfte var/är att korrigera en "distorted worldview", där kvinnor ska upplysas om hur förtryckta de är i samhället. Gissa om debatten gick het på den timmen. Vaddå distorted? Är det något fel i att värdesätta familj och barn? Jag skulle säga att en världsbild som förespråkar en yrkeskarriär på bekostnad av framtida generation är ytterst förvrängd (nu var det ju inte riktigt det här det handlade om då det gäller metoderna).
Min fråga är: hur mycket är vi beredda att betala för ett jämställt samhälle? Om männen inte är beredda att erövra köket medan kvinnor krossar glastak, ska vi faktiskt fortsätta låta matindustrin göda våra barn med både E-koder, sockersubstanser och andra "vita gifter"? Om det inte går att kombinera, vad är i såfall viktigare: kvinnliga chefer eller hälsosamma barn?
Nu inser jag ju att det i många fall går att kombinera, men man får ligga i. Planera, delegera, storkoka, frysa ner. För om det finns något jag lärt mig så är det att till god hälsa finns det inga genvägar. Det är ett tufft marathonlopp och det gäller att ge järnet. Andra alternativ finns det inte. Förutom då kanske att hoppa av hjulet, tagga ner, downshifta, leva enklare och långsammare... Ädelt så det förslår.
Nu är det så att vi kvinnor blivit grundligt lurade. Jag vet inte riktigt vem jag ska skylla på. Lättast skulle det ju vara att (som vanligt) skylla på männen men i det här fallet verkar det nästan som om vi har oss själva att skylla. Det jag kommer att skriva nu är något som skulle ha varit otänkbart för mig ännu för två år sedan. De som känner mig vet att jag är en sann kvinnosakskämpe, feminist ut i fingerspetsarna, jämlikhetens starkaste förespråkare. Men ändå har jag kommit fram till att feminismen haltar. Inte på grund av glastak, löneskillnader och omjämlikhet i hemmet. Nej, den haltar för p.g.a. vårt eviga stret mot en jämlikare värld är vi på god väg att inte bara förstöra vår barns hälsa men även deras framtida inställning till mat och hushåll.
Okej, tanken var fin. Vi kvinnor skulle bli självständiga, ut och förtjäna vårt eget uppehälle och männen skulle hjälpa till hemma. Fifty-fifty var det sagt. Men det funkade visst inte riktigt? Vi blev självständiga, jo. Vi kom oss ut i arbetslivet. Och fast vårt uppehälle kanske inte nått männens dito så har vi ändå kommit en lång väg i jämställdhetens namn de senaste 40 åren. Men hoppsan, vad hände med hemmet? Visst, männen började hjälpa till. Dammsugning, tvättning, matlagning - man som kvinna, vi hjälps åt, så gott det går. Men kvinnans frammarsch i arbetslivet utanför hemmets gränser har också ackompanjerats av en extern hjälpande hand. Och nu talar jag inte om pigor eller skatteavdrag för hushållsarbeten. Nej den hjälpande handen heter matindustrin. Matindustrin har sett till att alla dessa ambitiösa morsor kunna satsa fullt ut på sitt jobb men ändå ha mat på bordet varje kväll.
Jag var till frissan idag. Frisören, en ung tjej på 20 år, berättade att hon och hennes bror vuxit upp på mikromat (vi kom in på temat mat för jag berättade att mitt hår förändrats med mina förändrade matvanor). Hennes föräldrar reste så mycket i jobbet att de fick klara sig själva på kvällarna och oftast blev det mikromat till middag. Nu vid 20 års ålder har hon insett att hennes kropp inte klarar av socker och mjöl och det har fått henne att lära sig laga mat från grunden. Hon sa skämtsamt att om det skulle bli krig nu skulle inte många av hennes vänner ha en aning om hur man gör mat för "de vet bara hur man trycker på mikron". Det stämmer överens med dagens avsnitt av Familjeliv (genialiskt som vanligt, lyssna här: Familjeliv 21.04), där det berättas att de som är födda på 80-talet inte lärt sig hur man lagar mat för det har aldrig lagats mycket mat hemma hos dem. Skrämmande!
Var det faktiskt det här vi ville med jämlikheten? På min metodologi-kurs som behandlade feminismen som forskningsmetod den här veckan fick vi veta att ett av feminsismens syfte var/är att korrigera en "distorted worldview", där kvinnor ska upplysas om hur förtryckta de är i samhället. Gissa om debatten gick het på den timmen. Vaddå distorted? Är det något fel i att värdesätta familj och barn? Jag skulle säga att en världsbild som förespråkar en yrkeskarriär på bekostnad av framtida generation är ytterst förvrängd (nu var det ju inte riktigt det här det handlade om då det gäller metoderna).
Min fråga är: hur mycket är vi beredda att betala för ett jämställt samhälle? Om männen inte är beredda att erövra köket medan kvinnor krossar glastak, ska vi faktiskt fortsätta låta matindustrin göda våra barn med både E-koder, sockersubstanser och andra "vita gifter"? Om det inte går att kombinera, vad är i såfall viktigare: kvinnliga chefer eller hälsosamma barn?
Nu inser jag ju att det i många fall går att kombinera, men man får ligga i. Planera, delegera, storkoka, frysa ner. För om det finns något jag lärt mig så är det att till god hälsa finns det inga genvägar. Det är ett tufft marathonlopp och det gäller att ge järnet. Andra alternativ finns det inte. Förutom då kanske att hoppa av hjulet, tagga ner, downshifta, leva enklare och långsammare... Ädelt så det förslår.
Subscribe to:
Posts (Atom)